Föräldrar kan ge ett barn vingar… eller göra barnet rädd för att flyga․․․ Vad tycker du?
Ibland växer ett barn inte upp med rädsla för att livet var för svårt.
Ibland växer barnet upp med rädsla därför att de människor som älskade det mest hela tiden sa:
”Dröm inte för stort.”
”Det där är inte för sådana som oss.”
”Du kommer bara att göra bort dig.”
”Välj något säkrare.”
”Var tacksam och sluta vilja ha mer.”
För en förälder kan dessa ord låta som skydd.
Men för ett barn kan de bli en röst inne i huvudet.
Flera år senare kan det barnet bli en vuxen som är rädd för att söka ett bättre jobb, rädd för att visa sin talang, rädd för att älska öppet, rädd för att prova något nytt — inte för att personen är svag, utan för att någon en gång lärde honom eller henne att det var farligt att vilja ha mer.
Det mest smärtsamma?
Många föräldrar inser aldrig att de inte förbereder sitt barn för livet.
De lär barnet att vara rädd för det.
Jag skrev hela artikeln med de 5 mest skadliga fraserna som föräldrar säger utan att inse det — och hur de påverkar ett barn flera år senare.
Hela artikeln finns i första kommentaren. ❤️🩹
Har du någon gång sagt någon av dessa fraser till ditt barn och trott att du skyddade det?
Här är fem vanliga fraser som föräldrar ofta säger i tron att de skyddar sitt barn — och vad dessa ord kan göra inuti barnets sinne.
1. ”Dröm inte för stort.”
Många föräldrar säger detta eftersom de inte vill att deras barn ska bli besviket.
De tror att de förbereder barnet för verkligheten.
Men för ett barn kan den här meningen kännas som en varning mot hopp.
Med tiden kan barnet sluta dela sina drömmar. Inte för att barnet inte har några drömmar, utan för att det har lärt sig att drömmar är pinsamma.
Ett bättre sätt att säga det är:
”Det är en stor dröm. Låt oss prata om vilka steg du behöver ta för att nå den.”
Det håller barnet nere på jorden utan att döda drömmen.
2. ”Det där är inte för sådana som oss.”
Den här meningen kan verka enkel, men den kan bli en mur inne i ett barns sinne.
När ett barn hör detta ofta kan det börja tro att framgång, självförtroende, skönhet, utbildning, pengar eller lycka tillhör ”andra människor”.
Barnet kan börja begränsa sig självt innan livet ens har fått en chans att pröva det.
Ett barn som hör ”det där är inte för sådana som oss” kan senare undvika möjligheter eftersom det djupt inom sig känner att det inte hör hemma där.
En sundare mening skulle vara:
”Det kan vara svårt, men svårt betyder inte omöjligt.”
Barn behöver realism, men de behöver också tillåtelse att tro att deras liv kan bli större än deras omständigheter.
3. ”Du kommer att göra bort dig.”
Den här meningen kan göra ett barn rädd för att synas.
Kanske vill barnet sjunga, dansa, tala inför klassen, visa sin konst, söka till en tävling eller prova något nytt.
Föräldern kanske är rädd att andra ska skratta åt barnet.
Men om barnet hör detta ofta kan det lära sig att det är farligt att bli sedd.
Senare i livet kan barnet undvika att säga sin mening på jobbet, visa sin talang, starta ett företag eller uttrycka kärlek öppet.
Inte för att barnet saknar förmåga.
Utan för att det fortfarande hör en röst som säger:
”Tänk om folk skrattar?”
En bättre fras är:
”Du kanske känner dig nervös, och det är normalt. Men det är genom att försöka som du växer.”
Ett barn ska inte läras att pinsamhet är världens undergång.
Pinsamhet går över.
Ånger stannar ofta längre.
4. ”Välj något säkrare.”
Det finns inget fel i att lära ett barn att tänka noggrant.
Men det finns en skillnad mellan att vägleda och att skrämma.
När föräldrar ständigt pressar barnet mot det ”säkra” valet kan barnet börja tro att trygghet är viktigare än lycka, passion eller mening.
Det kanske väljer en karriär som det inte älskar.
Det kanske stannar i relationer där det känner sig litet.
Det kanske undviker risker som skulle kunna hjälpa det att växa.
Det kanske lever ett liv som ser stabilt ut från utsidan men känns tomt inuti.
Ett bättre sätt att vägleda barnet är:
”Låt oss tänka på både riskerna och möjligheterna.”
Det lär barnet att fatta kloka beslut, inte rädda beslut.
5. ”Var tacksam och sluta vilja ha mer.”
Tacksamhet är viktigt.
Men tacksamhet ska inte användas för att tysta ett barns utveckling.
Ett barn kan vara tacksamt och ändå vilja ha ett bättre liv.
Ett barn kan uppskatta det det har och ändå drömma om mer.
När föräldrar använder tacksamhet som ett sätt att stoppa ambition kan barnet känna skuld för att vilja ha något mer än bara överlevnad.
Senare kan barnet acceptera mindre än det förtjänar eftersom det tror att det är själviskt att vilja ha mer.
En sundare mening är:
”Var tacksam för det du har, men skäms inte för att vilja växa.”
Det lär barnet balans.
Det visar barnet att tacksamhet och ambition kan finnas samtidigt.
Sanningen är att barn inte behöver föräldrar som låtsas att livet är lätt.
De behöver föräldrar som lär dem att svårt inte betyder omöjligt.
De behöver föräldrar som säger:
”Du får försöka.”
”Du får misslyckas.”
”Jag tror på din ansträngning.”
”Du behöver inte vara perfekt för att bli älskad.”
”Din dröm betyder något, även om jag inte helt förstår den.”
En förälders röst blir ofta barnets inre röst.
Det är därför ord betyder så mycket.
Flera år senare, när barnet står inför ett stort beslut, kanske det inte hör sitt eget mod först.
Kanske hör det sina föräldrar.
Kanske hör det:
”Försök inte.”
”Du kan inte.”
”Du kommer att misslyckas.”
”Sådana som vi gör inte så.”
Eller så hör det:
”Försök.”
”Lär dig.”
”Res dig igen.”
”Jag tror på dig.”
Ingen förälder är perfekt.
Varje förälder har någon gång sagt något av rädsla, stress eller utmattning. Men det viktiga är inte perfektion.
Det viktiga är medvetenhet.
En förälder kan fortfarande förändra rösten som barnet bär inom sig.
Ibland börjar läkningen med en enda ärlig mening:
”Jag trodde att jag skyddade dig, men kanske gjorde jag dig rädd. Förlåt. Jag vill lyssna nu.”
De orden kan öppna en dörr som har varit stängd i flera år.
För barn behöver inte bara skydd från världen.
De behöver också skydd från tron att de är för små för den.
Föräldrar kan ge ett barn vingar.
Inte genom att göra livet lätt.
Inte genom att ta bort varje hinder.
Utan genom att lära barnet att även om det faller, är det fortfarande värdigt att resa sig igen.
Så den verkliga frågan är:
Kallar vi det ibland ”skydd” när vi egentligen lär våra barn rädsla?
